Stockholm Jazz Fest 2009

I år var jazzfestivalen nystartad och kunde skryta med ett både brett och kvalitativt startfält. Jag gjorde därför slag i saken och köpte festivalpass som gav tillträde till samtliga fem dagars musikaliteter på Skeppsholmen. Det gjorde jag, med vissa undantag, rätt i - motivation följer.

Eftersom jag missade hans spelning på Berns häromsistens såg jag mycket fram emot Dr. Johns framträdande på festivalens stora scen. Dessvärre hade han inte med sig sitt band - någon hade blivit krasslig - vilket hindrade doktorns framträdande att riktigt lyfta. Kul att ha sett, plus att han faktiskt hade en dödskalle på flygeln.

En av höjdpunkterna var annars Oddjob, med Goran Kajfes och "Ruskträsk" Johansson i spetsen. Bra grej med extra slagverk, som kan ses här till höger i bild. Goran Kajfes gästade för övrigt en hel massa andra akter som framträdde på festivalens nya scen.

Little Feat, som jag såg i Trondheim i början av maj, var precis lika tråkiga på Skeppsholmen som i mellersta Norge. Bandet har fantastiskt låtmaterial, både före och efter Lowell George, men saknar enligt mig några riktigt utpräglade solister. Groove får de till, och med den äran, men soloinsatserna känns slöa och oinspirerade. Man kan fråga sig varför de känner behovet att anpassa sig efter festivalerna de spelar på? I Trondheim var det en bluesfestival - där spelade de bara blueslåtar. Outhärdligt. I Stockholm var det jazz, då blev låtarna utsträckta med solon som fick mig att gäspa och vilja gå hem och sova (inte så svårt att övertala mig till det iofs). De soulakter som spelade på festivalen anpassade knappast sitt program - varför ska då Little Feat behöva gömma sina kalaslåtar bakom en massa gegg?

Sist ut sista dan var Erykah Badu, en musiker jag har lyssnat en del på men knappast kan säga mig vara särskilt bekant med. Ett mycket övertygande framträdande bjöds det på - men jag kan inte hålla mig från att påpeka att det är hyfsat oproffsigt att låta publiken vänta en halvtimme (nu var iofs det inte så mkt) - att uppträda är ett yrke och det gäller att sköta det bra. I det inkluderar i alla fall jag att komma i tid.

Sonny Rollins? Jodå, det var... bra. Han har uppenbarligen vuxit fast i sin tenorsax. Visst fanns det kraft kvar i tutan, även om många av arrangemangen var i princip likadana: blåser-i-saxen-bandet-hänger-på-spela-temat-improvisera-15-min-spela-temat-slut. Inte så mycket variation, med andra ord.

på väg dit... framme!

Zappa plays Zappa, Cirkus, Stockholm 2009-06-08

Över en månad sedan senaste uppdateringen. Jag har "haft en del att göra" och då får navelskåderiet stryka på foten, åtminstone till viss del. För lite mindre än en vecka sen hade jag nöjet att sitta längst fram på Cirkus för att detaljstudera Dweezil Zappa när han i realtid förvaltade arvet efter pappa Frank. Bildbeviset finns här (se till höger i bild). Som de flesta av er som möjligen läser detta känner till så har jag sedan 15 års ålder ägnat avsevärda mängder tid och energi åt Frank Zappa och hans musik (15 års studier i år då, m a o) och denna och de två tidigare ZPZ-konserterna (som jag givetvis också bevistade) är väl kanske det närmaste man kommer originalet (även om jag ännu inte fått tillfälle att se Grandmothers spela - jag missade dem med en dag i Trondheim häromsistens). Konserten i måndags markerade "The Dweez" tredje besök med ZPZ-ensemblen i våra trakter - och den första utan medverkande alumner från Pappa Zappas band. Detta faktum oroade mig en aning. på förhand. För mig som är för ung för att ha sett FZ live själv var en av de stora behållningarna med de tidigare konserterna att se tidigare bandmedlemmar som Terry Bozzio, Steve Vai och Napoleon Murphy Brock gästspela. Denna oro visade sig dock obefogad. Inte nog med att den nye leadvokalisten Ben Thomas klarar såväl träskblues i Bamboozled by love såväl som mer finstämda toner i Lucille has messed my mind up, bandet med Dweezil i spetsen har bevisligen spelat ihop sig och framförandet av de mer komplicerade instrumentala numren känns mer bekväma. Dessutom spelas de i originaltempi snarare än en aningens aning för långsamt, vilket har varit fallet tidigare. Utan alumnerna på plats slipper man också ifrån den något museala känsla som följde med de tidigare besöken - "gör samma sak som du gjorde för trettio år sen, det blir skitbra". Missförstå mig inte - jag ser gärna att fler alumner dyker upp igen, men detta medför eventuellt att bandet i sig inte kan hitta sin EGEN ingång i materialet. Jag tror också att Dweezil gör rätt i att inte som tidigare försöka efterlikna pappa Zappas scenstil - så där lite avmätt sarkastisk, men samtidigt med dirigentpinnen i högsta hugg. Så är också momenten där bandet ska dirigeras a la FZ de kanske svagaste. Även om det är kul att se de olika handsignalerna som Zappa Sr. drillade sina band i "in action" så tyckte jag bandet var lite för slappa (för en gångs skull) - helt enkelt inte tillräckligt fokuserade på vad chefen försökte göra. Kommer de tillbaka en gång till så sitter jag längst fram då också och sjunger med i marimbariffen som vanligt. Och de får gärna spela Zoot Allures då. Avslutningsvis kan nämnas att extranumret (efter nästan tre timmars ordinarie konsert) var intressant. Som många känner till så blev ju den för Zappa ganska okaraktäristiska Bobby Brown en hit i Sverige. Som tur är brukar den inte framföras av ZPZ-ensemblen, men just denna kväll gjorde man ett undantag... på villkoret att publiken fick lova att ta hand om sånginsatsen. Sagt och gjort: bandet spelade låten och ett nästan fullsatt Cirkus körde allsång (bara i Sverige?) om den amerikanska drömmen personifierad. Kan beskådas här (och ser ni en blond kalufs där längst framme lite till till höger i bild så är det jag). När det hela var över fick jag Ben Thomas sönderdansade setlista med Dweezils signatur (se ovan). Den ska nu ramas in. Och här har ni mina övriga bilder från spelningen. Mooo-aaaah!

... och förresten, DN: "Fuck the Swedes" var inte en improvisation av FZ i Sverige på 80-talet, däremot en improvisation av ZPZ i Holland förra året.

kalufs

Mannen med den eviga frisyren (har han någonsin klippt sig annorlunda än så här?) spelade på Cirkus i måndags. Precis som Jackson Brownes frisyr så låter hans musik precis likadan oavsett ursprungsdecennium. Lite samma känsla som Steely Dan - västkustgubbarna kan det här med stabilitet och kontinuitet. Det gillar jag. Textmässigt skulle jag däremot säga att han bör lämna de stora frågorna därhän. Jackson Browne har skrivit obegripligt fina låtar om det mesta från (försvunnen) kärlek (ex. här) till turnélivets vedermödor och nöjen (som här) medans största delen av hans politiska material mest känns forcerat och tunt. Detta gäller särskilt de sentida låtarna - reggaepastischer om hur han varken är demokrat eller republikan men älskar sitt land kanske går hem i USA men knappast hos en europeisk publik. Förhoppningsvis tar det slut på sådana fånigheter från hans penna nu när amerikanerna fått in en demokrat i vita huset. Om han nu bara kunde bli svårmodig igen...

detta ser lovande ut

Ingen uppdatering på nästan en månad. Mycket att göra. Hursomhelst: igår släpptes programmet för Stockholm Jazz Festival som går av stapeln under juli månad. Programmet ser starkt ut - här har vi några av höjdpunkterna enligt mig:

Dr. John - Jag missade spelningen han gjorde på Berns häromsistens så det här får jag absolut inte missa. Den gode doktorn kan väl inte direkt sägas spela jazz, men svänger gör det.
Little Feat - Samma sak här, knappast jazz, men väl influerade av nämna musikstil. Jamrock när den är som bäst. Stockholmsspelningen blir lite bonus för mig eftersom jag ska se dem i Trondheim nästa vecka.
McCoy Tyner m. Bill Frisell - Två legender ur olika generationer. Mig veterligen har ingendera spelat i närheten av Sverige på länge. Eller har jag missat?
Sonny Rollins - På tal om legend. Nästan 80 år gammal och fortfarande på benen. Förhoppningsvis låter han lika bra idag som tidigare under sin 50-åriga karriär. Och kolla vilken fin röd outfit han har!

Kolla in hela programmet via hemsidan. Vi ses på Skeppsholmen!

Bob Dylan på Berns

Det var hårda bud för hobbyfotografer på Berns i söndags. Inga blixtar, då kanske legenden på scenen blir sur och kliver av. Några bilder (utan blixt, naturligvis) kunde jag dock ta när Bob Dylan spelade på Berns. På något fantastiskt sätt hade jag lyckats fått tag på biljetter till vad som nog måste betraktas som ett unikt tillfälle att se Dylan på nära håll. Det är ju som bekant mycket tyckande om den här mannen och hans musik. Det känns som att han blir rutinmässigt sågad av journalisterna och som att stora delar av hans publik ofta går ifrån spelningarna med viss besvikelse - "Varför sjunger han så konstigt? Varför låter det inte som på skivorna?". Själv kan jag ha förståelse för att man vill omarrangera låtar man spelat i över 40 år. Att det mesta sedan blir gubbigt bluesgungande stör mig inte alls, tvärtom. Och rösten... hans rosslande stenkross till pipa kändes igen från tidigare spelningar jag sett. Jag tycker att det låter coolt, men att han nog skulle kunna blanda upp det hela lite med toner uppe i de övre registren ibland (vilket han också gör då och då). Avslutningsvis så var trummisen sjukt svängig och hade Gretsch-set, vilket fick mig att börja sukta efter ett likadant. Mer bilder här.

på sistone

- Jag fick en bok i posten på jobbet idag (se ovan). Så nu behöver jag inte fundera över vad jag ska läsa på semestern.
- Den 22/3, dagen innan Globenspelningen, spelar Bob Dylan på Berns. Och jag lyckades otroligt nog få tag på biljetter.
- Inspirerade av Ylva har vi börjat odla chili hemma. Förhoppningsvis hinner vi skörda lite innan vi lämnar Uppsala i sommar.
- I dagarna färdigställer jag ett konferensbidrag som ska hit. Det ska vara klart den 31/3, och det är klart att det blir det. Jag har ju redan bokat flyg och hotell.